Jag minns så väl när jag väntade Engla och tänkte på den tid som skulle komma när en liten människa skulle kalla mig för mamma. Jag kunde drömma om den tiden och att hör de mjuka orden formas av ett litet barn. Jag längtade. Med åren och ytterligare två barn har ordet nötts och kan vissa dagar helt och hållet upplevas som ett rent och skärt skällsord. Vet ni hur jag menar? När barnen inte verkar ha ett slut på tjatet och ordet mamma nästan sprängs i mitt huvud. Jag kan bli så provocerad att höra det gång på gång på gång på gång. Som ett evigt mantra som skapar obehag. I början av veckan hade jag just en sådan dag. Blake ropade konstant på mig och pockade på uppmärksamhet, Vinnie som forfarande har ett rätt begränsat ordförråd härmade glatt Blake i nötandet. Jag bokstavligen slet mitt hår samtidigt som jag försökte parera och ge uppmärksamhet som stillade samtidigt som mat skulle lagas, bord skulle torkas och ja kaoset iordningställas så gott det gick. I sådana lägen vill jag bara skrika. Ibland öppnar jag dörren och bara går ut, vankar en stund, andas några gånger extra för att sen återvända till nötandet och blötandet av ordet mamma en stund till. Det ger mig några sekunders överläggande med mig själv i hur jag ska hantera kaoset. Ibland har jag inte självbehärskningen till detta och saker som "sluuuuuuta skrik mamma!" flyger ur mig, lite högra än planerat. Det måste få vara okej det med! Att inte vara perfekt och fullt behärskad i alla orimliga lägen. Mamma, mamma, mamma kan verkligen ge mig panikkänslor och jag tror och hoppas stilla att vi är flera med samma känslor? Tur är att det finns kontraster och flera sidor av varje mynt. På kvällen vid läggning när Blake säger "vet du mamma, jag älskar dig", då är mamma de mjukaste, finaste och mest ärofyllda ord jag kan tänka mig. Fina, underbara, tjatande barn!
