I augusti är min mammaledighet över. Då har jag varit mammaledig i 1 år och 8 månader. Herregud så länge! Det är inte konstigt att man ibland känner att man tappat bort sig själv och ibland undrar vem den där Emily är, som inte bara är någons mamma. Det känns som vi går en spännande höst tillmötes men jag är nervös över hur alla bitar ska falla på plats. Nytt hus, ny skola för E, förskola för B och jobb för mig och Christian. Hur får människor ihop vardagen? Jag har helt glömt. Jag kommer inte börja jobba 100%. Jag känner att jag vill kunna hämta B tidigt och kanske tom ha honom hemma någon dag i veckan. Han är ju så lite än! Jag kan inte förstå att jag lämnade Engla på förskolan redan som 1 åring, men då hade ja inget annat val och allt gick toppen. Det är nog bara det att jag alltid varit inställt på att ha B hemma "länge" och inte kan se honom på förskolan än. Hur ser ni på det här med förskolan? Går era barn heltid, får ni ihop vardagen etc?
