Att få Vinnie att sova i egen säng ser ut att bli en liknande kamp som med amningen. Ni som följt mig länge vet att vi höll på i månader, fram och tillbaka, avvänjning och bakslag i ett virrvarr. Att vänja Vinnie vid sitt eget rum och sin egen säng känns som en liknande kamp även om jag inte är lika bunden till honom som under amningsnedtrappningen såklart. I förra veckan sa vi till på förskolan att sluta med lunchvilan för Vinnie. Nu får han vara med det lite större barnen och vila utan att sova. Det var ohållbart att ha honom uppe till 21 på vardagar och sedan ha ett nu-ska-du-sova-maraton på minst 1h. Hemma har han inte sovit under dagtid sen förra sommaren. Det har fungerat över förväntan att skippa att sova på förskolan och han är pigg hela dagen och hela vägen hem vid 16. Där efter märken vi hur energin dalar och vid 18-18.30 är han redo att sova, även om han inte erkänner det själv. Det är en smärre kamp att få honom att lägga sig i sin säng. Kuddar ska packas ur, täcket ska ligga på golvet, han vill ha EN kudde, vill dricka mjölk, vill ju ha täcket, fryser och om igen. Tålamodsprövande är förnamnet men vi kämpar på och lyssnar, agerar utan att egentligen prata mer än nödvändigt. Efter ungefär en timmes dragkamp läggar han sig tillrätta, klipper med ögonlocken och somnar. DEN känslan! Jag känner det alltid som att jag vunnit något när han tillslut stänger sina blå. Så när han väl somnat kan det handla om allt från 1-5 timmar innan han vaknar. Allt för ofta vaknar han med nattskräck, skriker utan att vi kan få kontakt i vad som känns som en hel evighet. Senaste tiden har jag börjat gå ut med honom som min syster tipsat om. Han vaknar oftast till av kylan och tystnaden som är här ute på landet. Vi tittar på stjärnorna, och jag pratar lugnande. När vi väl fått kontakt med honom så går vi och lägger oss igen. Då alltid i vår säng. Någon mer som har erfarenhet av nattskräck? Blake hade det några gånger i samma ålder men det känns värre med Vinnie. Det tar sådan tid innan han kommer ur rundgången. Om en kväll inte går till på det här viset så slutar det trots allt med att han vaknar och vägrar somna om i egen säng. Han vill över till oss. Det är här vi behöver bli "hårda", få honom att ligga kvar i sin säng. Jag orkar inte sitta med en gråtandes V mitt i natten och tar alltid den enkla utvägen här. Att tillägga är att anledningen till att vi vill ha honom i egen säng är att jag sover fruktansvärt dåligt med honom bredvid mig. Han knölar och drar i mig så att sömnen uteblir. Det har varit på det viset i 2.5 år och det tar på den energibank som redan är på sparlåga hos mig. Hur mysigt jag än tycker att det är att ha honom bredvid så skriker min kropp och psyke efter en ordentlig nattsömn.
