I söndags landade vi hemma efter en ljuvlig vecka på min favorit ö. I måndags var det pang på och back to reality igen. Engla opererades i måndags. Hon har haft problem med magen, jag tänker inte gå in närmare på just det. Det jag kan säga är att de timmarna på sjukhuset i måndags har tagit musten ur mig hela veckan. Att se sitt barn bli sövt är så satans hemskt så jag inte vet var jag ska ta vägen. När hon föll bort i en mening, bara sluddrade till och blev slapp, den sekunden föll allt. Jag grät hystersikt. Livet är så skört. Det är som en tråd som så lätt kan brista. Alla känslor som den tanken uppbringar gjorde mig hysterisk. Det fälldes många tårar den eftermiddagen. Nu är vi på banan igen och E på fötter. Livet, vilken härlig grej.
