Det här med att försöka göra lite nytta hemma, plocka i ordning och städa lite inför helgen, det kan man glömma som småbarnsförälder! När det väl börjar bli lite ordning och reda i Blakes rum, saker på sin plats och ett fritt golv, då hör jag små snabba händer ute i hallen, klapprandes mot stengolvet. Taaada, mama I'm here! Han är snabb nu, flyger fram över golvet. Allt som så fint funnit sin plats låg snabbt i ett virrvarr på golvet. Är det ens värt att försöka, haha? Att hålla iordning med småbarn hemma är nästa omöjligt och då känns det ändå som att jag plockar alla vakna timmar på dygnet. Om jag tänker på hur nitiskt jag var med ordningen hemma för bara ett år sen mot nu så går det inte ens att jämföra! Nu har det till exempel legat x antal tomflaskor på golvet här hemma i flera dagar. Blake älskar att putta dem framåt och jaga. Dom har liksom blivit en del av inventarierna och ligger spritt överallt i lägenheten. Det kommer till en gräns där man känner att jaha, ja, nu är vi i den här fasen i livet. Den här perioden då det bara är att acceptera de faktum att hemmet inte kan se ut som taget ur en tidning ... Någon som känner igen sig?
