Innan han ligger så här, fridfullt sovandes så är det alltid en smärre kamp. Jag fick frågan på instagram om han alltid somnade så där, rakt upp och ner. Och nej, det är inte sanningen. Han brottas med snutteflitarna, gråter och skriker, ammar lite, gör höga ljud och skriker lite mer. Det kan ta allt från 5 minuter till 40 minuter men har jag lagt mig där med honom så har jag bestämt mig och ger inte upp. Jag vet att han behöver sova och är trött men uppförsbacken kan ibland kännas milslång. Vi kämpar fortfarande med de faktum att han sover i vår säng, dag som natt (om vi inte är ute). Hur går det för er med bebisar i samma ålder? Har ni lyckats vänja er bebis vid sin egna säng? Nu känns det svårare än någonsin här …
