Att man INTE vill ligga i den här sängen, gosa in sig och sova gott hela natten. De är för mig en gåta. Här över sover B en förmiddags nap. Det går prima ballerina att lägga B i sin säng nu, den tröskeln är vi över sedan några dagar tillbaka. Det tar allt från 5-30 min men det är de ändå värt. B vaknar alltid, uteslutande, varje kväll efter ca 3 timmar. Då har han fått 200 ml välling i sig vid läggning men är fit for fight för lite amning. Vi ammar. Vi väntar. Vi försöker smyga över honom kvickt till sin egen säng. Han vaknar. Vi försöker söva honom. Han vaknar. Ja så ser det ut. Vad jag förstått så ska man bara go with the flow och låta honom sova hos oss, han "behöver det" enligt många. Jag vet inte riktigt var jag står där. Behöver han det? Jag tror ärligt att både han och vi sover sämre i samma säng. Vi väcker ju varandra i och med rörelser liksom? Är jag ute och snurrar med de resonemanget? Jag ska inte sticka under stolen med att de i 90% av fallen är mysigt med B i sängen, med de där tio är rätt tärande. Hur som helst. Det får vara nu. På fredag åker vi till Gotland, allt blir nytt och vi kommer garanterat komma av oss med våra rutiner och B kommer säkerligen få somna en hel del i vagnen osv.
