Det började redan natten mellan torsdag-fredag då ja ett flertal gånger vaknade av rätt starka och regelbundna värkar. Jag försökte sova vidare och la egentligen ingen större vikt vid dem då jag vet att förvärkarna kan eskalera för varje barn och i synnerhet när man passerat 33 fulla veckor. På morgonen kände ja bara en envis, molande värk som hängde sig kvar och jag fick ställa in dagens event och möten för att fokusera på att vila lite. Jag tappade upp ett varmt bad och laddade ner det sista avsnittet av min favorit förlossningsserie som jag så intensivt slukat. När ja skulle gå på toaletten innan ja skulle lägga mig tillrätta så hade jag blod på hela pappret och kände att ja nog ändå måste ringa förslossningen för råd. Kom in, jag säger till förlossningen, var det svar ja möttes av och sagt och gjort, C fick vända från jobbet och hämta upp mig. Här kände ja egentligen ingen oro utan tänkte att just när det kommer till blod under graviditet så tar man alltid det säkra före det osäkra. Väl inne gjordes det ctg kurva som visade på sammandragningar och undersökningen visade ett tryck mot livmodertappen och på att den inre delen (tror ja det var, påverkat var det iaf) var öppen, inga frågor på de tack, förstår noll. Man gav mig en spruta för utvecklingen av bebis lungor och sa att de ville ha kvar mig för observation. På kvällen tilltog värkarna och jag fick värkhämmande som till en början gav resultat och ja fick ett par timmars sömn innan de drog igång igen med ca 4-5 onda värkar på 10 min. Nu har ja undersökts och är något mer öppen och de värkhämmande droppet ska tas bort och jag har fått ytterligare en annan variant på det för att se om det kan hjälpa. Bebis mår bra och mamma har ont. Nu håller vi tummarna för att alla åtgärder ska hålla baby V på plats ytterligare några veckor. En annan lär väl bli ordinerad vila och ingen målning framöver.
