I vår är det två år sedan vi bestämde oss för att fly stan och lägenhetslivet, flytta ut på landet och prova på livet i hus. Det måste vara ett av våra bästa beslut någonsin. Lugnet, tystnaden och närheten till natur i all ära men det jag uppskattar mest är att bara kunna öppna dörren för att mötas av frisk luft och bara kunna ta ett steg och vara ute. När vi bodde i lägenhet fick jag typ katastroftankar av att bara tänka på att klä på ett motsträvigt barn, packa vagnen och se till få med allt, svettas som grisar i väntan på hissen som aldrig kommer och sedan när man väl kommit till entrèn så har Blake bajsat. Någon som känner igen det? Det stavas, vidrigt. I hus är det helt annorlunda och allt blir så mycket lättare och mer spontant. På sommaren är det helt magiskt att låta altan dörren stå på glänt, se barnen hoppa studsmatta och leka fritt på tomten, långt ifrån trafik. Nu på vintern är det så härligt att kunna klä på oss alla och bara gå utanför dörren där vi har en lite pulkabacke som är perfekt att spendera några timmar i innan kinderna blivit för röda. Även då jag försöker vara i nuet så kan jag inte låta bli att längta till i vår och sommar när Vinnie kan sitta på en filt på gräset och jollra. Jag ser dessa bilder för mitt inre nu när vi har det lite tufft med skrik, sömnlösa nätter och trots. Målbild - värme, grönska, filt på marken, en glad bebis med tjocka kinder och två stora, harmoniska barn. Mitt i det där så skulle jag så otroligt gärna vilja bygga pool. Förstår ni det ultimata i att ha hus, stor tomt OCH pool. Vi får se, kanske det inte blir filt på gräset utan en uppgrävd tomt på vårkvisten? Drömma kan man.
