Att kasta sig på golvet, skrika och gorma "neeeeeej", kasta leksaker hårt i golvet och testa gränser genom att slå till mig eller Christian. Det är numera vår vardag med vår snart tre åriga son. I mellan utbrott och skrik är han som alltid världens härligaste kille men den här andra sidan tar kål på oss. Om drygt en månad fyller B 3 år och vi är väl medvetna om att detta antagligen är starten på en intensiv tråtsålder som jag hoppas ska gå över illa kvickt! Men hur hanterat man då den här förändringen i barnets beteende? Inte en jäkla aning om jag ska vara ärlig! Inte bemöta det alls? Ignorera? Bemöta med arg, höjd röst? Bemöta med samma mynt?Försöka vara pedagogisk och hålla känslorna i schack och prata med lugn röst och förkunna att sååå får man iiiiiinte göra? Hur gör ni för att lindra utfallen som jag vet är en del i barnets utveckling och därför nödvändiga i viss mån? Givetvis så har vår nya familjemedlem ett finger med i spelet när det kommer till Blakes känslor och trots men helt ärligt verkar han utåt sett inte bry sig så mycket om V mer än att han säger "min lillebror" och kikar på honom då och då. Alla tips tas tacksamt emot för att återfinna husfriden till iaf viss del.
