Blake och Vinnie är verkligen vad jag tror är sinnebilden av bröder i 9 och 6 års åldern. De vill aldrig vara utan varandra pga längtar ihjäl sig men bråkar konstant när de är tillsammans vilket i princip är alltid. Det är allt från verbalt till fysiskt och oftast kan de inte ens passera varandra eller sitta bredvid varandra utan att någon gör ditt och den andra gör datt och helvetet brakar loss. FRUSTRERANDE är förnamnet och settet jag ständigt hanterar konflikter är utmattande. Helt ärligt så är det inte allt för sällan som min frustration leder till tårar då det ofta känns som det är omöjligt att nå fram till dem. En och en är de helt fantastiska (såklart) och även tillsammans ibland men just nu är de som att de negativa överskuggar. Anledningen till att jag pratar i jag-form är för att min man reser väldigt mycket (och har varit sjuk en hel del under vintern) vilket leder till att mycket av hanteringen hamnar på mig. Är vi två vuxna hemma så är det mycket lättare att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, förebygga och leda bort innan de börjar pika och pickas.Om jag generaliserar så funderar jag på om det oftast är killar som har den här typen av ”ruff” jargong mot varandra eller om det även innefattar syskonrelationen mellan tjejer och tjej/kille? Engla växte upp som ensambarn tills hon var 9 då Blake kom så de har aldrig varit aktuellt i deras relation och därför inget jag kan jämför med. Blake och Vinnie har ju många delade intressen så jag hoppades att de skulle kunna förenas i de och inte tvärtom.Allt för ofta känner jag att jag inte räcker till. Att mitt tålamod tryter för fort och att jag helt ärligt inte är en bra förälder. Vissa dagar när jag känner mig engagerad och stark rent psykiskt så fixar jag det galant och går och lägger mig med en klapp på axeln medans jag andra dagar undrar om jag är frisk som höjer rösten till den nivån att glasen skakar i vitrinskåpet. Vem gör så? MEN DE LYSSNAR JU INTE. Att ständigt brottas med att försöka vara bra och räcka till tar knäcken på mig ibland. Hur ska man veta att man gör rätt? Att de där skriken inte kommer leda till timmar hos psykolog för dem? Jag vet inte var jag vill komma med det här mer än att kanske få ur mig lite av frustrationen? Kanske förstå att jag inte är ensam och få en förståelse för att de kommer vända. Vilket jag vet att det kommer göra, såklart vet jag det. Som när Engla matvägrade när hon var spädbarn och läkaren sa "när hon är 18 så komme hon inte matvägra och sondmatas"...
