I lördags morse packade v i in oss i bilen och åkte hela vägen ner till Sveriges sydligaste spets. Det vankades 70 års fest och ett barnfritt dygn för mig och Christian! Vi lämnade som sagt barnen hos min stora syster och hennes familj. Lördagen gick bra, jag fick snaps och sms av Josephine där de matade ankor, gick promenader och dansade till mello, så jäkla mysigt! Jag och C hade det super mysigt men i ärlighetens namn så är det svårt att njuta av att vara själva. Man hinner inte landa i det eller knappt tänka på det kände jag. Känslan är hela tiden att man glömt någonting. Jag önskar att jag verkligen kunde NJUTA men det kanske vara för mycket planerat och en så intensiv avstickare att det var svårt, jag vet inte. Hur som helst var det ljuvligt att kunna sitta stilla en hel middag, prata till punkt och få sovmorgon! På söndags morgonen fick jag sms av Jossan att Vinnie hade kräkts ner sängen under natten och var magsjuk. Ångesten över att vara 7 timmar hemifrån i det läget var total. Min syster intygade att allt gick bra och det absolut inte var någon stress men ändå, att ens barn är sjukt och att man då inte är hemma är ingen rolig känsla. Så himla typiskt ändå, vad är oddsen att man prickar in den dagen på året när magsjukan är på besök? Han hade kräkts ordentligt vid två tillfällen och till slut hade Jossan bäddat upp för henne och Vinnie i vardagsrummet så resten av familjen skulle få sova. Vilken syrra man har ändå! Inte ett ljud sa hon till mig under natten för att jag inte skulle stressa upp mig. Love you! Nu håller jag tummarna att vi klarar oss och även Jossans familj. Inatt har Christian tagit Vinnie för att trots magsjukan fortsätta att köra på sluta-amma-racet. Vinnie fick i sig ordentligt med vätska igår och även lite banan och mat. Natten har gått bra. Han har vaknat ungefär var tredje timme och skrikigt en stund tills han med hjälp av klappar och närhet har somnat om. Mina bröst spänner något enormt men jag försöker att bara pumpa ut lite, lite för att lätta på det värsta trycket. Är det nu det händer? Vid drygt 1 år och 4 månader, är det då vi ska lyckas sluta amma och kanske med det få lite mer sömn om nätterna. Stay tuned.
