Den officiella bebistiden är nu slut. Jag sörjer. Varför är det så att sekunden du är ur en period eller fas så glömmer du alla baksidor. Hur jobbigt det faktiskt var, alla tårar som sprutat, alla vakna nätter och jojandet till sovrummet kvällarna igenom? Jag har förträngt allt det jobbiga och saknar myset. Jag saknar att krypa upp bredvid Vinnie vid läggning, amma, mysa och sjunga. Lugnet och känslan av att vara behövd bortom allt rimligt tvivel. Så otroligt egoistiskt men ändå så mänskligt. Vi människor tycker om att bli sedda, vara behövda. Jag har varit Vinnies livlina i 1 år och 4 månader men nu kan egentligen vem som helst ta över min roll och den sanningen skaver och svider faktiskt. Samtidigt som dessa känslor river i mig så känner jag en lättnad. Vinnie somnar på knappt fem minuter varje kväll när Christian lägger honom. Han sover hela nätterna med ett par uppvak men utan något hysteriskt gråt. Jag får sova. Jag får ha kvällarna. Jag är fri. Jag sover tätt ihop med Blake om nätterna i hans 105cm säng. Jag hör Vinnie gny till ibland men vet att C klarar det. Igen, han behöver inte mig för att sova. Han behöver inte min närhet för att känna ultimat trygghet. Jag måste verkligen släppa de tankebanorna och fokusera på det goda i detta som trots allt är överhängande. I helgen ska jag åka till Gotland med mina systrar min mamma och hennes man. UTAN barn! Det ska bli ljuvligt skönt att bara känna att dagarna är mina, upp till mig att bestämma ödet kring. Det är befriande tanke och jag tänker att den här helgen ska vara slutet på dessa tankar. Jag ska inte sörja utan glädjas. Det är målet!
