12 år är det mellan Engla och Vinnie och 9 mellan henne och Blake. 12 år är många år och jag funderar ofta över på vilket sett de alla kommer ha glädje av varandra i livet. När Engla är lika gammal som mig så kommer Vinnie vara 18 år och Blake 21. Kommer Engla bli den där extra mamman som steppar in när jag har händerna fulla? Kommer de bli lika tighta som jag är med mina systrar? Kommer dom umgås trots den stora skillnaden i ålder? Hur som helst så är jag tacksam över att vi väntade de åren mellan Engla och Blake med att skaffa nästa barn. Jag behövde dom åren för att bli vuxen och hitta mig själv efter att ha blivit mamma vid så ung ålder. Som jag alltid säger så gjorde vi det bakvänt, vi körde en sladdis först. Idag är det en otrolig glädje att ha Engla som hjälper till med sina bröder, avlastar och tar ansvar i hemmet. Givetvis så handlar det inte om att lämpa över någonting på henne utan om att hjälpas åt som en familj. Att Engla är så pass stor som hon är gör det bara lite enklare att få tid för en snabb dusch, kunna laga mat med händerna fria och få besöka toaletten ifred. Jag kan bara hoppas och önska att våra tre barn kommer ha mycket glädje av varandra i framtiden. Nu kan tjafset hägra men visst har vi alla varit där och visst vänder det när livet inte är en tävling i uppmärksamhet och utvecklingsfaserna inte byter av varandra. Psst! Glöm inte klicka i hjärtat här under om ni gillar ett inlägg.
