Vinnie är nu drygt 10 månader, snart 11. I oktober fyller han ett helt år och vi har fortfarande inte lyckats klura ut hur vi ska få honom att ta flaskan, äta hela måltider eller sova utan mig som napp. Jag känner mig helt ärligt ensam i det här. Jag känner mig låst och som satt i en situation som jag inte hittar ut ifrån. Jag har alltid förespråkat att vi ska amma så länge Vinnie vill, att jag njuter och tycker att det är mysigt. Till viss del så tycker jag fortfarande att kvällarna när jag ska lägga honom för natten är mysiga, att kunna ge honom lugn och trygghet med bröstet känns faktiskt fantastiskt! Men de andra tio, femton gångerna per dygn som han vill amma, där känner jag mig bara trött, trött och låst. Jag har varit ifrån Vinnie vid en handfull tillfällen och då i max 2-3 timmar. Dessa gångerna har jag storhandlat eller gjort något annat nödvändigt, inte bara varit eller gjort någonting för mig, för Emily. Hela min kropp och mitt sinne skriker efter tid själv, tid att bara vara, avsluta tankar, ha händerna fria och känslan av att bara ha mig själv, om så bara för en kväll eller dag. Jag pratar inte om att jag ska iväg på avancerade äventyr, det kan lika väl vara så att jag är hemma själv i huset, bara jag. Vi har testat flaskan några gånger och i somras tog han den faktiskt vid ett par tillfällen. De hela slutade ändå med att han ammade efter någon timme igen men han tog iaf flaskan i sin mun och sög. Nu när vi testar tuggar han på flaskan och låter den hänga i mungipan, trots att han bör vara hungrig. Jag får flashbacks till när Engla var liten och vill inte truga för mycket med risk för att istället förstöra. På morgonen har vi fått in en rutin som faktiskt fungerar. Vinnie får en grötpåse (han vägrar annan gröt) och en smörgås med smör och leverpastej för att få extra järn i sig. Sedan fortlöper dagen med amning på förmiddagen när han sover sin första vända, pill med samma mat som jag äter till lunch, någon burk eller liknande pruttas bara ut med munnen. Han pillar i sig en del och verkar gilla smakrik mat. Där efter när det är dags för eftermiddagsvilan så ammar jag honom igen tills han somnar. I mellan målen så ammar vi ibland och ibland får han en banan, smörgås eller gröt igen. Till kvällen blir det ännu än gång med vår mat som han pillar i sig och sen avslutar vi dagen med amning tills han somnar. Här har vi faktiskt fått en till rutin som fungerar! Jag ammar honom i vår säng och sedan sover han om vi har tur ett par timmar tills jag, nappen, kommer och får honom att somna om. Detta händer oftast några gånger under kvällen och de är bara med bröstet han somnar om. Natten fortlöper med att han sover tätt ihop med mig, ammandes. Ja ni hör. Han ammar mest och sover inte utan bröstet. Napp har vi försökt med men den vägras. Jag känner mig helt ärligt misslyckade i det här, att vi inte lyckats få bättre rutiner med mat och fått honom att förstå flaskan. Inte bara för min skull utan även för Christians. Att känna sig utanför och ha svårt att kunna hjälpa till när det är extra tufft är givetvis supersvårt. Jag står villrådig i detta. Jag vet också att jag faktiskt har svårt att bara släppa, säga att nu får det bära eller brista men jag lämnar för en stund. Det känns inte rätt mot varken Christian eller Vinnie. Jag ser framför mig hur V bara skriker och det är kaos. Helt fel såklart men jag kommer inte ifrån tanken utan i alla lägen så blir det ändå så att jag stannar hemma och går missnöjt runt och slänger fram bröstet stup i kvarten. Hur sjutton ska jag ta mig ur detta? Ge mig alla era tips, stora som små!
