Under hösten har det varit väldigt osäkert om Vinnie skulle få plats till våren eller om vi skulle behöva vänta till höstterminen på förskolan. Vi har ansökt från april men eftersom det var osäkert om det skulle sluta tillräckligt med barn för att Vinnie skulle få en plats så har vi fram till i förra veckan inte vetat hur det skulle bli. Nu ringde äntligen förskolan och Vinnie har fått plats från och med maj! Jag är så lättad och glad! Till viss del är det mysigt att vara föräldraledig men 1.5 år räcker gott och väl för mig. Sista tiden har det blivit lättare och roligare igen men i slutet av förra året var jag verkligen redo att slänga in handduken och tacka för mig. Det är ingen dans på rosor att vara föräldraledig. Att det ens heter "ledig" är ett skämt och ett hån i sig. Som jag skrivit om tidigare så är den här bebistiden ingen favorit hos mig. Jag har verkligen försökt att njuta men på eftermiddagarna och kvällarna har jag varit helt slut som människa och verkligen känt att jag inte orkar. Att konstant stimulera, engagera och ta hand om en annan människa tär och sliter på både kropp och själ. Jag älskar mina barn bortom denna värld men som jag skrivit om tidigare så behöver jag få vara bara Emily för att vara den bästa mamman. Jag har skrikigt högt, slagit leksaker i golvet och blivit så frustrerade av de ständigt pockande på uppmärksamhet så jag lämnat rummet för att andas i enrum. Jag har verkligen inte varit den där sprudlande och härliga mamman eller frun heller för den delen det senaste året. Att ha ammat Vinnie i drygt 1 år och 3 månader och med det tagit alla läggningar och nätter har satt sina spår. Ibland är jag yr av trötthet och kommer inte ur min pyjamas och har inte orkat tvätta håret på en vecka. Det händer fortfarande, trots att han inte är en bebis-bebis längre. Skillnaden nu är att jag inte ens hinner vila på dagen (som att jag någonsin gjort det) då han nu bara sover en stund efter lunch. Det är knappt att jag hinner duscha då. Egentiden har det inte blivit så stor skillnad med efter som vi misslyckats med det stora sluta-amma-racet. Vinnie har blivit mer självständig men att vara borta en natt har inte fungerat. Om drygt en vecka har vi planerat in sluta-amma 2.0. Hur som helst, just nu ser jag ljuset i tunneln. Jag ser att vi kommer få tillbaka livet med våren! I Maj kommer vi skola in Vinnie och med det kommer jag kunna jobba utan en bebis i benet och med ständigt snor på kläderna. Jag kommer kunna avsluta saker jag påbörjar och leverera saker i tid. Jag längtar. Jag vågar säga det, jag längtar tills båda pojkarna går på förskolan! Vi pratar inte om några 8 timmars dagar eller heltid utan enbart så att jag hinner jobba och barnen hinner få den stimulans som dom kräver. Jag är ingen lekmamma. Jag önskar så att jag var det men i ärlighetens namn så avskyr jag att leka. Läsa böcker, mysa och prata är det bästa jag vet med mina barn. Och det är okej det med, jag är bra som jag är. Jag börjar komma till den slutsatsen nu efter tre barn och det gör mig väldigt glad.
