Det känns som vi är inne i en ond spiral av sömnlösa nätter och skrikiga dagar och kvällar. När ska detta ta slut!? Ibland tror jag att jag ska bli tokig. Det konstanta skriket från Vinnie kommer tillslut göra mig knäpp eller galen, det känns så, på riktigt. När jag står mitt i det, mitt liv, med en skrikig bebis på armen som bör vara både mätt, nöjd och trött, en tre åring som trotsar allt jag säger och gör tvärtemot och en tweenie som med all rätt kräver uppmärksamhet. Då vill jag bara gråta och inser mina egna begränsningar så till den milda grad. Jag vet inte hur jag med ord ska beskriva för er med lugna och nöjda bebisar hur jäkla tufft det är med en bebis som bara är nöjd vid bröstet, som äter till han kräks och om igen, annars skriker han och sover bara korta stunder. Jag vet, jag är varken peppande eller speciellt inspirerande just nu men jag är ärlig. Livet just nu är tungt. Det finns givetvis glimtar och stunder som är härliga och då jag kan titta på allt jag har med glädje men de stunderna är just nu väldigt få. Jag vill så gärna förstå vad som är fel, varför missnöjet är så stort och hysterin hägrar. Älskade lille V! Idag har min nyfunna vän Ditte varit här och avlastat, pratat och förgyllt vår dag som började allt annat än bra. Christian har sovit borta på grund av jobb och Vinnie och B har bytt av varandra med skrik, drömmar osv. Imorse orkade jag inte köra Blake till dagis så det fick bli en dag hemma. Många sådana just nu… Någon som har lite peppande ord mitt allt detta? Jag behöver verkligen det just nu. Hemskt nog så fick vi en glimt av en lugn bebis under några dagar då han var sjuk i RS men där efter har det återgått till hysteriskt gråt utan anledning dagarna i ända. En sak som kan fungera en stund vissa dagar är att ha honom hängandes i bärsjalen .. om man ändå var omänsklig och hade en rygg av stål. Slut på gnäll för denna gång och all cred till er föräldrar som går igenom samma sak som vi!
