Att ha tre barn i ett spann på 12 år är det absolut härligaste men också väldigt tufft och svårt. Att parera en trotsig soon to be fyraåring som ligger sparkandes på golvet, en bebis som bara vill hänga vid bröstet och en 13 åring som tjatar om att få sova över hos kompisar och om att pengar ska swishas hit och dit, det, det är en utmaning. Detta är säkerligen någonting som vi alla med barn tampas med men just det här att ha barn i så otroligt olika åldrar och nivåer kan ibland vara svårt att landa i. Jag tycker att det här året sen Vinnie kom har varit det mest utmanande i min roll som mamma då jag måste kunna vara på så många plan samtidigt, vara pedagogisk och saklig på så olika nivåer. Att byta en blöja på en hysterisk bebis med blöjeksem samtidigt som treåringen tränas för att bli blöjfri och titt som tätt inte håller tätt och i det hålla en sansad diskussion om varför ett par jeans för 2000kr inte är ett rimligt köp, det kräver några vänder av tyst huvudräkning för att jag inte ska skrika rakt ut. En av det tuffaste sakerna som jag upplevt och också fått bekräftat från min först födda är att tiden inte finns på samma sett just nu. Jag mår hemskt över att jag under det här året inte haft den tiden eller orken att bara vara hon och jag, själva. Rent praktiskt har det inte heller varit möjligt men att förklara det för en 13 åring som haft sin mamma själv i nästan 10 år är svårt. Jag önskar så att det fanns möjlighet till kloning och att jag hade en övermänsklig kraft som gjorde att jag hade mer ork efter vakna nätter och jobbiga mornar med trots. Att vi är två vuxna i vår familjesituation är räddningen, hur hade jag ens orkat laga mat annars, gå upp ur sängen?? Trots detta så känner jag mig ofta misslyckad i mitt föräldraskap gentemot min dotter. Det är alltid hon som blir bortprioriterad och satt åt sidan för alla kamper som man måste genomgå med de små. I en drömvärld skulle ett dygn ha 36h och alla under 4 år skulle sova hälften, så känner jag just nu. Vi försöker innerligt att ge gott om tid till alla barn, var de än befinner sig i utveckling och fas men man är inte mer än människa. Jag tror att det är viktigt att kunna erkänna för sig själv och den övriga familjen att just nu är läget så här, vi måste göra detta tillsammans. Det kommer bli lättare! Jag tror att jag alltid kommer lida av kroniskt dåligt samvete men jag hoppas att det ska bli bättre snart, kanske redan när Vinnie kommer ur spädistiden om vi har tur! Jag kommer aldrig kunna kunna säga att jag är färdig med barn men när jag tänker praktiskt så vore det helt omöjligt med en till liten i vår familj. Vi skulle kunna ha 7 barn men det handlar inte om kvantitet utan kvalité. Att kunna se varje barn, kunna ha tid för dem var och ett och kunna möta dem i deras olika livsfaser, det är det viktigaste för mig och redan med tre känns det nästintill övermäktigt. Har ni några tips och råd att komma med för att få mer än 24h på ett dygn eller hur jag ska lätta på det dåliga samvetet? Hit me.
