Engla, min magiska dotter, min förstfödda. När jag var 17 år blev jag gravid med min pojkvän sen 2 år tillbaka. Innan jag insåg att mensen var tokigt sen hade vi hunnit göra slut och ett besök hos ungdomsmottagning förkunnade att jag var gravid. Ett ultraljud visade att jag redan var 8 veckor in i graviditeten. Jag ska inte ljuga och säga att det var några jubelrop från varken familj eller mitt ex när jag kom med nyheten. Till en början visste jag inte vad jag ville göra. Ja, jag såg det som mitt beslut att ta då det var jag som bar den lilla i min mage. Jag vet idag att det är en mer komplicerade fråga än så och att det givetvis inte är upp till en person att avgöra ödet för någon annan men som obstinat tonåring var det så jag resonerade, min kropp och då även mitt val. De lilla som växte i min mage blev kvar. Under tiden jag tänkte på mitt beslut var mina föräldrar noga med att påvisa konsekvenser och diverse scenarion som skulle kunna infrias då man blir ung förälder. De var noga med att detta var mitt beslut men idag förstår jag verkligen att de måste ha vänt in och ut på sig själva för att inte fysiskt försöka skaka vett i mig! Från den sekund jag sa "jag vill behålla barnet" vände dom helt och sa kort och gott "då stöttar vi dig" och sen den dagen har det aldrig gjort annat. Jag blir helt gråtig när jag tänker tillbaka på det idag. Nu är jag själv mamma till en tonåring och jag kan bara föreställa mig stålsättningen och den känslostorm, kaos och oro jag skapade med mitt beslut som jag inte alls förstod konsekvensen av. Att skaffa barn så ung är ingenting jag rekommenderar någon även om jag aldrig i hela mitt liv kan föreställa mig ett annat liv än det jag har och med Engla vid min sida. Jag kan bara skatta mig lycklig som har den underbara familj som jag har som alltid steppat in när det stormat runt mig, så som det gör när man som tonåring ska hitta sig själv och ta steget in i vuxenlivet. Så föddes Engla mitt under högsommaren. 4 veckor tidigt kom hon till världen efter ett vändningsförsök som lyckades men som gav värkar och en blödning. 2195g kärlek! Englas pappa var inte med på förlossningen utan en vän och min mamma var mina partners som kämpade med mig i nästan 2 dygn. Englas första år var tungt och svårt på många vis, för er som inte läst om det kan läsa ikapp här. Under åren så har min relation till Englas pappa varit väldigt varierande. I början sågs vi i parken, såg till att Engla skulle se oss tillsammans även om vi inte var ett par eller ens drog jämnt alla gånger. Det gick bra i perioder och Engla började vara hos honom varannan helg. Idag är det på samma vis, Engla åker till sin pappa varannan fredag-söndag och stannar även ibland till måndag. Vi har egentligen aldrig diskuterat att på riktigt dela på tiden med Engla utan det har fallit sig ganska naturligt att hon bor den större delen hos oss. Under sommaren är det lite annorlunda. När Engla var yngre var det viktigt att vi delade upp det så hon fick så långt lov som möjligt. Englas pappa hade då 2x2 veckor och jag resterande. Allt kanske låter lätt och fungerande men vägen hit har inte varit helt enkel. Med olika viljor, tankar och nya partners har det varit många vändor och en sväng upp i tingsrätten för att få ordning på allt. Idag har jag tyvärr en väldigt sparsam relation till Englas pappa. I en drömvärld hade jag kanske önskat att vi hade firat Englas födelsedag ihop och större händelser men så ser inte verkligheten ut idag. Det viktigaste i detta är trots allt att Engla mår bra, trivs i sina bägge hem och känner sig älskad och välkommen. Ett annat hem som för Engla är "hemma" är hos min mamma och hennes man Anders. Det var där hon växte upp, det var där vi bodde hennes första fem år. Det har varit otroligt fint att ha mina föräldrar så nära under Englas uppväxt. Det har hjälpt mig något otroligt och i ärlighetens namn tror att jag kanske att jag skulle virrat bort mig om det inte plockade upp mig och hjälpte mig med Engla under några turbulenta år, tack. Jag är så otroligt stolt över Engla idag. Min fina tjej som är så ödmjuk och fin rakt igenom! Idag är hon själv tonåring och skulle jag få ha en enda önskan så är det att hon väntar med att skaffa barn, att ge sig själv tid att hitta sig själv och vem hon är innan hon tar det stora steget.
