Ni får stå ut med att det blir mycket fokus kring amning dessa dagar men det är just i det mitt fokus ligger för tillfället. Natten mellan fredag och lördag ammade jag sist och till och med igår har allt gått bra. Christian har lagt Vinnie och tagit nätterna. Vinnie har visserligen gnällt och skrikigt till men det har varit övergående men igår bröt helvetet loss. Jag vet att ni alla som tidigare skrivit att det tagit en natt utan amning och poff så har er lille sovit hela natten bara har menat väl. Igår malde dock de orden i mitt huvud och jag grät av trötthet och maktlöshet. Det började redan på dagen med att Vinnie var väldigt svårsövd. Jag försöker alltid att han ska somna i sin egen säng vilket han också gjorde efter 40 minuter (då var man snabb med kameran!) men det blev en kortvarig sömn. Efter 20 min vaknade han igen och skrek, skrek och skrek tills han somnade PÅ mig i vår säng. På kvällen var det dags igen och han var helt utom sig och skrek och grät på ett helt sanslöst sätt. Han var riktigt arg, det hörde vi på typen av gråt. Efter över en timme av kämpandes av Christan tog jag över men det hjälpte föga. Det slutade med att vi alla gick och la oss innan klockan 20 och tur var det. Skriket fortsatte under natten och Vinnie sov bara stötvis. Natten känns som en enda dimma men jag minns att jag ville ge upp, skit i det här och bara ge honom det han ville ha - bröstet. Jag grät i kudden och undrade vad vi var för typ av människor som utsatte vårat barn för den här typen av traumatiserade upplevelse!? Om inte Christian hade satt ner foten och blivit arg på mig som så lätt ville ge upp så hade jag nog slängt fram de där bröstet. Jag känner mig så skör i allt det här. Jag vill ha min kropp för mig själv, sova hela nätter och få en annan frihet samtidigt som jag vill att Vinnie ska vara en bebis för alltid för annars blir det så tydligt hur tiden passerar. Äh jag vet inte men jag är sentimental inför det här med att kanske aldrig mer amma, aldrig få känna den där känslan och bandet till mitt barn som amningen gjort. Det är inte så för alla men för mig har det verkligen varit så. Med en total misslyckad start med Engla vad gäller allt kring amningen och en Blake som självmant slutade amma vid 8 månader så kände jag att jag fick revansch med Vinnie. Jag menar verkligen inte att jag vill fortsätta amma men någonstans är det en sorg att denna tiden är förbi. Lika väl är det en (viss) glädje att den där lilla spädisen blivit en viljestark lite kille med sin mors temperament. Han vet verkligen vad han vill och jag trot att den här separationen är sund för oss båda. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv och Vinnie behöver klara sig utan ett evigt snuttandes. Nu ska jag försöka få mina ögon att sluta tåras och vända och vida på allt positivt detta frambringar!
