Jag är verkligen så otroligt rörd över er respons på mitt poddavsnitt i mama podden. Wow! Ni är verkligen helt fantastiska och all den där rädslan för vad alla skulle tycka och tänka försvann illa kvickt när telefonsamtal, dm, sms och kommentarer strömmade in. Jag är så tacksam och så otroligt stolt över att jag faktiskt vågade vara med och prata om saker som varit helt fantastiska men även sanslöst jobbiga i mitt liv. Tiden med Engla när hon matstrejkade, hur allt var annorlunda när Blake föddes och vägen till akut kejsarsnitt i vecka 33 med Vinnie. Livet, alla berg och alla dalar. Jag är så tacksam att jag fått uppleva allt jag fått. Och för er. Den här lilla killen är ingen liten kille längre! Han pratar så otroligt mycket, mycket mer än vad Blake gjorde i samma ålder. Han säger ord och namn som Franka, vatten, Nikki och Engla (på sitt egna vis då) och det vanliga som mamma, pappa och lampa såklart. Han härmar djur och vet precis vad en hund och ett lamm är. Han går fortfarande inte men har tagit ett litet mini steg vid ett par tillfällen. Han är en bekväm liten kille och inser att det här med att krypa går snabbare än att försöka flytta på de där fötterna. Nu är han snart 1 år och fyra månader men jag känner ingen stress över att han inte går. Han kan så otroligt mycket annat och utvecklas varje dag. Han är en kille med stark vilja, det kan jag lova er. Amningen står stilla. Vi ammar vid nattning dagtid och vid läggning kväll samt hela natten. Just nu lider jag inte av det. Jag vet att det antagligen inte är så långt kvar så jag försöker att njuta och mysa dessa stunderna. Just nu känner jag så, om en vecka kanske det kommer ett inlägg likt detta igen, vem vet?
