Blake är verkligen inne i trotsåldern-delux just nu! Han testar alla gränser som går att testa, slår, puttar, gormar, kastar, gråter, skriker … Ja ni fattar. Det var som att trycka på en knapp och trotset kom den dagen då Vinnie föddes och har sen eskalerat. Vi har hela tiden sagt att Blake inte har reagerat på att Vinnie kommit, inte blivit arg på honom som tar upp vår tid osv men trotset är säkert en del av det, hans utspel på att Vinnie kommit. Jag har inte riktigt tänkt på det så och visst trotsar alla barn på olika vis men B är så otroligt intensiv i sitt trots. Blake är världens härligaste unge, det måste jag klargöra mest för protokollet. Han är den finaste lilla pojke som finns! MEN! Han har ett sätt som han testar oss på som gör oss galna snart. Det går inte en morgon utan att Blake ställer sig på tvären med påklädning, tandborstning, ytterklädspåtagning, vägen till bilen, vägen från bil in till förskolan och sedan vid avklädningen, om jag inte gett upp innan och låtit honom vara hemma. De är skrik, spring, han kastar sig, ålar ur overallen och sparkar. Jag har börjat bära ut honom till bilen innan jag tar ut Vinnie för att han annars springer iväg och är omöjlig att få fatt i. Samma sak vid hämtning. Jag försöker att avleda med att prata om allt jag kan komma på den korta biten som är mellan förskolan och bilen men de sista 20-30m blir det alltid kaos och jag får till slut gå och lämna Vinnie i bilen för att ta mig tillbaka till B som jag sen bokstavligen DRAR över gården och viker in i bilen under slag och skrik. Mom of the year, här har ni mig! Det kan ta några sekunder tills jag satt mig i bilen men sen är han tillbaka, min härliga, glada treåring som babblar på om vad han gjort och sjunger sånger. Hemma kan trotset komma oprovocerat och handlar ofta om att han slår till någon av oss, kastar saker och skriker. Att säga till på skarpen och höja rösten har inte varit någon hit och det känns inte som att det går in hos Blake. Säger vi till honom att gå ner på sitt rum tills han lugnat sig så gör han det alltid med darrande läpp men sekunden efter leker han glatt på rummet och har helt glömt bort vad han precis ställde till med. För att få komma upp krävs alltid ett förlåt men det känns inte som att det heller spelar roll. Vad är ett förlåt när det bara är ord som inte har en betydelse? Är det ens viktigt att kräva det? Det här är en liiiten bit av allt trots men är det någon som känner igen sig? Engla gick aldrig igenom någon trots och vi känner oss helt vilsna. Ska man avleda, ska man höja rösten och bli arg? Hur bemöter man ett trotsande barn på bästa (rimliga) vis? Ge mig alla tips ni sitter på, smått som stort! Dela gärna egna erfarenheter då det känns som vi är dom ända som får dra vårt barn från förskolan och svettiga sätta oss med gråten i halsen bakom ratten och åka hem. Jag fick precis tips om att mama och Vi föräldrar ska ha ett trotsevent i april som jag måste dela med er. Hur bra!? Jag har signat upp mig och hoppas på att få massor av tips och trix. Läs mer och anmäl er här.
