Planen idag var enkel. Jag skulle hämta upp Blake på förskolan vid 14 och sedan skulle vi hem och laga tidig middag - våffelmiddag! Varför blir det aldrig som man tänker sig? Först och främst måste jag medge att jag är totalt urusel på denna typen av dagar och glömmer alltid bort kanelbullar, semlor och ja, våfflor. Men icke idag! Jag hade fyllt frysen med smarriga pålägg och utgick från Helena Lyths grundrecept. Vad kan gå fel? Att säga att vi hade en mysig stund vid tillagningen vore en grov överdrift. Vinnie skrek och drog Blake i håret, Blake grät floder mellan smetrörning och jordgusssköljningen och vägrade hjälpa till vid den slutgiltiga tillagningen. Det blev inte sådär rosaskimrande som jag tänkte mig de. När blir det egentligen de? Just när det kommer till matlagning och bakning tror jag att mitt tålamod är som allra sämst och utsikterna för en mysig stund är små. Det blir liksom alltid stressigt och fel. Känner mig liksom lite lätt misslyckad efteråt. Speciellt idag när hela familjen satte sig för att äta och jag bestämde mig för att detta skulle förevigas på bild, lite snabbt. Fina bilder blev det och 3 brända våfflor. Härligt ändå, livet! Och ja! De våfflor som inte blev svarta pga en ofokuserad mamma med en kamera i högsta hugg blev riktigt goda! Jag älskar klassiska våfflor med färska bär och löst vispad grädde eller med crème fraîche, rödlök och löjrom.
