Om man trodde att vi satte det på första bilden jämnt ... En serie av bilder som visar precis hur en snabb kvällsplåtning med mina nyplockad eterneller kan se ut. Också gick sommaren 2020. Och jag tänkte mig ett litet uppehåll från bloggen, ett uppehåll som sen blev lite som ett berg att bestiga, att få igång igen. Suck, så typiskt! Så hur har ni haft det? Har ni hängt på mig på instagram tro? Vår sommar har varit lång, härlig, mjuk, intensiv och skitjobbig. Ni vet sådär som det blir när det ska råddas med barn, utflykter, aktiviteter, en miljon måltider, bara-vara-häng osv. Toppa det med en trotsig soon to be 3 åring, en 5 åring med känslor överallt och ingenstans och en tonåring som ständigt styr egna planer utan att briefa. En lätt utbränd mamma, en vår där ingenting har fungerat, inställda reseplaner and so on. Vi kan släppa det där med en summering om en fin sommar som har varit precis så som livet är. Jag mår bättre nu. Tror jag. Jag känner att jag kan ta djupa andetag igen iaf. Min sjukskrivning har löpt ut och jag tänker försöka få igång mig själv med allt vad det innebär nu till hösten. Jag tror jag klarar det. Jag har en adhd utredning som ligger och skvalpar någonstans om ett löfte att påbörjas inom 2 år. En evighet om ni frågar mig. Kuratorn tipsade mig om att försöka söka privat men kostnaden kan bli hutlös.. kanske värt det? Jag vet inte riktigt. Att ta en dag i taget, eller iaf en vecka i stöten är målet inför hösten. Försöka planera in tid att återhämta mig, vad nu det innebär i praktiken. Jag har använt min kamera massor i sommar! Förevigat så mycket blommor jag bara kunnat, klädd i mina favorit klänningar. När barnen ska vara med är det alltid full kalabalik, slit, släng, trots, hopp och spring. De här bilderna tog min man på oss igår och när vi gick in var jag orimligt sur. "VI FICK INTE TILL EN ENDA FIN BILD". Mitt mantra efter ungefär 75% av alla fototillfällen. Men som ofta blev det trots allt fint, om än stökigt och med en halv bukett i slutändan pga barn som dragit sönder dem. För en vecka sedan började Blake förskoleklass. Vilken grej - för oss vuxna. Blake var stencool, såg fram emot det men var inte nämnvärt nervös eller fundersam. Han tog sin rygga på ryggen, frukten i väskan och vinkade av mig vid grinden. Själv stod jag med tårarna i halsen. Jag vet inte om det var fullt och helt för att han blivit så stor att han börjar skolan, mycket också pga att barnen så gott som varit hemma sen i mars. Det konstiga i att lämna bort dem till skolan och förskolan, en märklig känsla om än befriande. I helgen tappade han sin första tand! DET kändes stort. Han är stor nu, tappar tänder och grejer. Jösses. Jag måste erkänna att den magiska klänningen jag har på mig är från The new society, ett barnklädsemärke (samma som barnen har på sig). Jag kände mig tydligen nätt och beställde 16y till mig själv. Passade superfint! Kors i taket 3/5 på samma bild! Eterneller som jag frösådde lite spontant i en pallkrage i våras. Hur fina? Nu hänger det kvarvarande av buketten på vårt matsalsskåp för torkning.
