Det här med amning är en laddad fråga för många, så även för mig. Vinnie helammas sen han var ett par dagar gammal. Först fick han ersättning i sonden men när jag väl fick igång mjölkproduktionen så har jag pumpat och/eller ammat honom. För mig så ligger det något värdefullt i att amma mitt barn, jag trivs med det och tycker för min egen del och Vinnies att det är viktigt. Alla har inte den ynnesten att kunna amma eller så vill man helt enkelt inte och det är ingenting jag lägger någon värdering i. För mig så har det nästan blivit en fråga om att jag absolut inte vill ge ersättning, kanske för att bevisa någonting för mig själv, att jag faktiskt KAN amma och att det fungerar. Det finns en anledning till varför det här är så otroligt laddat och viktigt för mig, för er som orkar läsa så kommer här en novell ur livet. När Engla föddes så kom hon drygt 3 veckor innan beräknat. Hon var en lite sparv på drygt 2 kg men vi behövde inte stanna längre än 2 dygn då hon ammad bra. När Engla blev 2 månader så hände det något. Hon slutade plötsligt att ta bröstet och ratade flaskan som vi testat med tidigare och som då fungerat bra. Vår barnmorska började oroa sig för Englas dåliga viktuppgång och tillslut kände jag att jag inte klarade detta längre, trots hjälp från min familj. Hon åt ju inte! Jag åkte in till Danderyds barnakut där jag blev illa bemött av en läkare som skrev PUCKO i pannan på mig och förklarade att "hon är ju mjölkallergisk förstår du väl". Jag var ung när Engla föddes och just i det utsatta läget att behöva hjälp så kände jag att jag blev väldigt dåligt bemött pga min ålder, som att jag inte förstod någonting. Jag tog emot det utskrivna receptet på mjölkfri ersättning med en dålig känsla i maggropen. Det var inte det som var felet, det visste jag. Det gick ett dygn till och Engla fick inte i sig mer än droppar av den mjölkfria ersättningen. Jag tog mod till mig igen och åkte nu in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Direkt i kassan så blev vi hänvisade till ett rum och läkare kom och såg direkt att Engla var uttorkade och snabbt behövde näring. En sond sattes och där fick den sen sitta av och till i ett år. Efter den här dagen är allt som ett töcken så ni får ursäkta om det upplevs lite hattigt. Dagarna flöt ihop och jag vet att vi sammanlagt låg inne på AL i nästan två månader. Ibland fick vi åka hem på permission men det var någon enstaka gång och bara för en natt. I veckorna flög vi runt på provtagningar hit och tester dit. Det var inget fel på henne fick jag höra, men ändå ville det bara testa en sak till kanske att dom hade missat något. Engla ville ju trots allt fortfarande inte ta flaska i munnen och bröstet var inte att tänka på. Hon visade aldrig en tendens att suga tag eller greppa flaskan runt läpparna. Jag fortsatte länge att pumpa ut mjölk för att ge i sonden men tillslut blev det ohållbart, jag gjorde inte annat än mata och pumpa. Under den här perioden kom min underbara syster och mamma ofta på besök. För mig blev livet på sjukhus snabbt vardag och jag kan tänka mig att det på många vis var bra att jag var så ung som jag var då jag inte hade samma konsekvens tänk som jag har idag. Jag oroade mig aldrig speciellt mycket för att det var något fel på Engla även om det givetvis var en otroligt påfrestande situation vi levde i. Det absolut värsta var ändå att som ung mamma bli misstrodd på det vis jag blev. Först var det den läkaren som dumförklarade mig på Danderyd men sen kom ändå det värsta. En äldre sjuksköterska kom in till mig och Engla precis vid läggdags. Jag hade gjort oss i ordning och redo för att sova när hon kom in och satte sig på sängkanten där Engla låg i sin rullvagn bredvid. "Varför gjorde du inte abort?" Frågan kom plötsligt och var väldigt ifrågasättande. Va? Vad säger hon? Jag samlade mig alldeles för sent och den äldre sjuksköterskan suckade djupt och ställde sig och gick därifrån. Jag har aldrig blivit så överrumplad i mitt liv och ångrar djupt att jag inte sa någonting. Hur är det fysiskt möjligt att ställa en sådan fråga när du har din 3 månaders bebis bredvid dig, livslevande, jollrandes och underbar? Tack och lov så har jag inte blivit ifrågasatt mer på det viset och mitt skin på näsan är betydligt mycket hårdare idag. De sa att Engla hade cmv virus. Om det var en grund till hennes matvägran eller ett bifynd kunde de aldrig säga men vi fick åka hem, det fanns inget fysiskt fel på Engla. Sonden satt där den satt och den var nu en del av vår vardag. Den hade enbart fått vara ute under kortare perioder då vi skulle testa hennes egen förmåga att äta men det misslyckades alltid och läkarna blev oroliga att hon skulle svälta sig själv. Vi fick en remiss till en grupp som jobbade enbart med barn som matvägrade. Det arbetade utifrån en psykologisk tes som innebar att barnen själva bestämde sig för att inte äta. Det kan ha varit något det upplevt som fått dem att instinktivt bestämma sig för det eller så fick barnet en fix idé. De satt med mig och mamma och hade långa samtal där vi skulle upprepa olika mantran som skulle ge oss positiva tankar och en positiv energi kring maten och Engla. Det var inget för mig och det hjälpte oss ingenting heller. Engla fortsatte vägra och tog flaskan slappt i munnen, råkade det rinna ut välling i hennes mun så lät hon den rinna ur mungipan. Det var så frustrerande, jag var helt uppgiven. Även om min fantastiska familj hjälpte till så mycket det bara gick så var det tungt för mig då Engla vägrade att någon annan hade henne och försökte mata. Engla tog efter mycket om och men flaskan i munnen och om jag distraherade henne på högnivå så kunde hon råka suga i sig några milliter. Jösses vad jag har räknat milliliter i mina dagar! Det kändes alltid som en seger när jag lurat i henne välling med diverse knep som jag efterhand hittade på. Allt från reklam på tv till någon som stod och dansade bredvid kunde ibland hjälpa. Det var som en sten lättade från mitt bröst när jag läste av flaskan och kunde konstatera att hon fått i sig tillräckligt för den här gången. Då kräktes hon, kaskad på kaskad tills sonden ibland stod upp ur munnen. Jag ska inte ljuga, jag har slängt flaskor åt pipsvängen, välling har sprutat och tårar runnit. Jag har aldrig gjort Engla illa, men jag har öppnat dörren och bara skrikigt och gråtit otaliga gånger. Vid ett tillfälle slängde jag flaskan i väggen så hårt att den sprack och det var välling överallt och jag satte mig mitt i smeten med händerna för ansiktet, skakandes av gråt. Det här rör upp så mycket känslor för mig, jag sitter med tårar i ögonen bara av att skriva detta och tänka tillbaka på den här tiden som jag nästan börjat förtränga. Jag mådde otroligt dåligt psykisgt nu och kände mig otroligt instabil, det var som att gå på nålar omkring mig. Förhållande och resterande familj hade jag lagt att vänta, det fanns inte rum för det i min kropp. Jag kunde inte koncentrera mig på mer än Engla och att få i henne mat. Varje dag var jag som en öppet sår. Jag kunde gråta och bli hysterisk över det mest bisarra sakerna. Under dessa nio månader åkt vi fortfarande som jojjos in och ut från sjukhuset. Min barnmorska ville vid ett tillfälle skicka en ambulans till bvc då Engla förlorat så mycket i vikt så det ansågs farligt. Jag avböjde och tog bussen till AL och där blev vi som så många gånger kvar. Sonden åkte även den ut och in eftersom Engla inte kunde behålla det hon åt så fick jag order om att trycka in mat i slowmotion i hennes lilla mage. 100ml fick ta upp till 2 timmar. Ni förstår kanske att jag inte gjorde annat. Det var först när Engla blev ett år och skulle börja på förskolan som allt fick en vändning. Jag hade hittat ett kryphål, hon tog flaskan i sömnen, hurra! Det innebar att jag satte klockan och gick upp minst 3 gånger varje natt för att lura i henne det nödvändiga dropparna. Jag kände en liten seger inom mig. Jag hade kommit runt hennes fix idé och fick i henne mat. Jag fortsatte att ge Engla vällingen var tredje timme, dygnet runt även om intaget till störst del nu skedde nattetid. Jag fortsatte även med att försöka få i henne mat, gröt, och diverse puréer. Jag hade försökt med mat i flera månader men inte ens det var hon intresserad av utan pruttade ut det med munnen. Jag började känna mig lite bättre till mods eftersom hon ändå åt nattetid och inte hann göra av med den energin eller kräkas upp vällingen då. Engla började på förskolan när hon var ett året. Där började hon se andra barn äta och började i en väldigt långsam takt få i sig små bitar av bröd och kex. Fröknarna var dock oroliga och efter några månader fick jag byta förskola eftersom en av fröknarna vägrade förstå det viktiga med att få i Engla mat, att kämpa lite extra för det. Hon sa "äh det där är fjanterier". Det kändes inte alls bra att lämna Engla hos henne så när jag fick erbjudande om att byta förskola så tog jag det. Här vände det helt och fröknarna var otroligt noga med Engla och förstod vår problematik. De ville inte behandla henne annorlunda emot det andra barnen men dom la extra krut på att få henne att se en glädje med maten. Ni kan förstå vilken frihet och lättnad det var för mig att gå till skolan på morgonen och komma och hämta Engla på eftermiddagen och hon hade ätit! Kanske att vi hade hamnat i onda spiraler som var svåra att lirka sig ur? Kanske var det något obehag som Engla förknippade maten med? Jag vet inte och jag kommer aldrig förstå eller få svar på det mängder av frågor som bubblat i mig under åren som gått. Att sitta och tänka på den här tiden tolv år senare gör mig fortfarande både ledsen och frustrerad. När Engla frågar mig om hur hon var som bebis så kan jag inte minnas. Hela hennes första år har som en svart skugga över sig och jag kan bara lirka fram fragment av hennes framsteg och den glädjen som såklart också fanns stundvis. Två barn senare och det här sitter fortfarande i. Jag vill amma, jag kan amma, mitt barn VILL amma. Jag kommer amma så länge Vinnie vill och det känns bra för oss båda. Med mitt bagage så vill jag inte störa det här fina och värdefulla utan bara njuta!
