Idag är det fyra veckor sedan vår lilla Vinnie bestämde sig för att entra världen 7 veckor innan beräknat. Vi vet fortfarande inte varför förlossningen satte igång så pass tidigt som den gjorde och kommer troligast aldrig få veta. Idag tackar jag Sverge för den fantastiska sjukvården vårt land besitter och alla de magiska människorna som dagligen räddar alla dessa små liv som av olika anledningar berikar världen med sin närvaro lite tidigare än tänkt. Utan er hade vår lille V och många små barn med honom antagligen inte klarat sig. De är med dubbla känslor jag delar med mig av de otroligt personliga bilderna från mitt och Vinnies första möte och hans första dagar i livet. Jag gör det för att jag tycker det är otroligt viktigt att visa hur livet ser ut bakom den perfekta fasaden som jag och många med mig är så bra på att måla upp. Den kamp som vi gick igenom de där första overkliga dagarna när V bodde på Neonatalens akutrum med sladdar och monitorer kopplade till sin lilla fjuniga kropp är svår att beskriva i efterhand. Det är ett virrvarr av känslor och tankar som hinner passera genom ens huvud och oron är ständigt överhängande. Jag är tacksam för att Vinnie stannade så länge som han faktiskt gjorde i min mage. Han föddes i vecka 33+5 och tack och lov behövde han inte ha några hjälpmedel, mer än sonden, speciellt länge. Jag kan inte ens föreställa mig om han kommit ytterligare tidigare och hur läget då sett ut. Idag hade jag varit gravid i vecka 37+6 men istället ligger du här i min famn. Du är fortfarande fjunig men utan sond och med en stadig viktkurva som pekar uppåt. Snart firar vi 3kg gränsen! Idag skänker jag extra många tankar till er föräldrar som fått era små guldklimpar tidigare än tänkt, heja er och heja alla små mini hjältar som kämpar och kämpar!
