Här över ser ni mitt nyårslöfte. Eller ett löfte till mig själv, ett livslöfte eller kanske en målbild att sträva efter. Jag vet inte, men under mina dagar med självvald distans till sociala medier så har jag hunnit tänka, reflektera och planera. Vem är jag? Hur vill jag vara? Vad kan jag ändra och hur kan livet bli ändå lite härligare? Många tankar har malt, funderingar har blivit till stora planer och vissa saker har jag bara låtit passera. Under hösten och i ärlighetensnamn under hela 2018 så har mitt mående varit i botten. Många anledningar har givet legat i den kamp som det ändå varit med Vinnie och hela den biten som jag malt många rader om här på bloggen men mycket har också legat i stress. En stress som sociala medier skapar och som jag låtit ta över mig på ett osunt sett. Pressen att ha det perfekta hemmet, ta de finaste bilderna, få flest likes och störst spridning. Vad betyder det egentligen? I det stora hela, på riktigt, VAD kommer på riktigt betyda någonting när jag ser tillbaka på den här tiden av mitt liv? Jag älskar att blogga, jag älskar att få skriva, mala på om saker som rör sig i mitt huvud och saker jag upplever i livet. Jag älskar att fota och dela med mig på instagram där det finns så mycket kärlek och pepp. Men i detta finns det också en baksida som jag tyvärr låtit ta för stor del av mig. Jag har allt för ofta skapar situationer och saker att fota istället för att vara i nuet, se det vackra i det enkla och fyra av en bild i stunden. Den stunden som faktiskt betyder något och som inte är uppställd för ett fota. För in the end of the day är det just det som är livet. Stunden, det där ögonblicket av närvaro. Att i det ta en bild och föreviga, dela med sig av känns skört på ett vis men jag ska våga. Jag har bestämt mig för det! Du kanske inte kommer märka någon större skillnad i mitt flöde men för mig betyder det här att jag tar bort en stor tyngd av stress att prestera perfekta ögonblick. Jag ska göra mitt yttersta för att vara mer i nuet och inte tänka "jag måste fota det här och det här och det här", ingen mår bra av det. Givet är att vissa saker som produktfoto eller en inspirerande hemma-hos bild kommer vara uppställda och till viss del konstruerad för bild men i det stora hela så vill jag komma ifrån det. Förstår ni hur jag tänker? Jag vill fortsätta försöka inspirera och visa upp mitt hem, mig själv och mina barn men kanske skrapa lite mer på den där polerade ytan, på det där som inte känns helt äkta. Iaf inte för mig. Att ta en bild mitt i frukoststöket som här över, Blake vill byta vattenglas, Vinnie kastar saker på golvet och vår hund väntar snällt på smörgåsbitar i soffan, livet. DET vill jag föreviga. Under de här drygt två veckorna av uppehåll från bloggen och instagram så har jag upplevt att jag landat i ett annat lugn i kroppen. Jag känner mig helt chill med att hela ledigheten försvann i ett virrvarr av feber, ögoninflammation och förkylningar. Vi skulle ha kört det stora sluta-amma-racet men det har inte gått. Orken har inte funnits och när Vinnie knappt har ätit under dagarna har amningen känts som räddningen. I helgen har min man lyckats lägga Vinnie två gånger under dagtid i sin egen säng. Det har tagit tid men han har somnat där och sovit sin timme utan amning, hurra! Ikväll är det andra kvällen som min man försöker ta nattningen. Igår gick det inte vägen då Vinnie var övertrött och det blev fel från början men ikväll verkar det lovande. De har hållit på i 1.5 timme nu och då och då hör jag honom gråta till, ropa mamma eller pappa men det är inte samma hysteriska skrik som igår. Vi går sakta fram, testar och ser, små små steg. Jag känner ingen stress samtidigt som jag känner mig helt klar med amningen. Vinnie har på bara ett par veckor gått från en bebis till att bli en liten pojke. En pojke som pratar, härmar ord, är mycket mer närvarande och med. Han går inte ännu men det är inte långt borta. Igen, ingen stress. Jag försöker i varje tanke som annars skulle ge mig ett stresspåslag andas lite extra. Ibland fungerar det, ibland inte. Från det ena till det andra så var jag inne på Bonnier idag och spelade in mama-podden. Jag pratade nonstop om mina tre graviditeter, mina förlossningar och bebistiden. Det var första gången jag drog hela förlossningen med Vinnie sådär för någon jag inte känner och tårarna var nära många gånger. Jag är livrädd för den dagen det ska sändas samtidigt som jag tror att det kommer hjälpa mig på traven i min bearbetning. Jag hoppas så innerligt att ni ska ta emot den med öppna armar och varm famn. Jag återkommer såklart när den kommer ut! Nu kom Christian upp. VINNIE SOVER! Första kvällen NÅGONSIN i sin egen säng och utan amning! Mina bröst är på bristningsgränsen så mina tankar och smattrande tangenter får vila och det blir till att handpumpa lite. YES! 2019 here we come!
