För en vecka sedan hade körsbärsblommorna blommat ut och kvar är det nu ett grön-brunt träd. Jag hann inte med, jag såg dem men det gick så fort och plötsligt var den tiden förbi. På sommaren blir det så otroligt påtagligt att var sak har sin tid och ofta alldeles för kort. Den här årstiden är den absolut bäst jag vet men samtidigt så är jag så rädd att inte hinna med, inte hinna njuta. Igår såg jag att vår super stora syren häck hade börjat blomma. Det sticker lite i hjärtat att det för andra året i rad sker för tidigt. För mig är syren sommarlov, en trött bukett i handen på skolavslutningen att ge till fröken. Nu är vi i maj och om någon vecka har syrenen gett sitt för i år. Jag menar inte att låta bitter men jag önskar så innerligt att jag kunde njuta här och nu, lägga ut en filt under busken, insupa doften och verkligen finnas i stunden. Sedan två dagar tillbaka har Vinnie gått på förskolan som han ska. Tidsrymden som nu erbjuds mig från lämning till hämtning har varit svår att fylla då jag knappt vetat i vilken ända jag ska börja. Jag har massor av roligt jobb, ett hem med en miljontrehundraelva startade projekt och en trädgård som är under utveckling. Denna tid, när jag inte har kunnat ta för mig någonting så har jag satt mig på trappan och bara tittat. När hände det senast? Att få en timme per dag till någon form av återhämtning efter det tuffa året som varit, det är sådan balsam för själen så ni anar inte. Ikväll var vi faktiskt ute och njöt av doften från syrenen efter en dag med regn. Jag glömmer så fort den där doften som riktigt fyller näsan. Vår tid är verkligen nu!
