Ibland funderar jag på hur ni känner mig, hur ni ser på mig från andra sidan skärmen eller datorn. Vem tror du att jag är och vilka fördomar och sanningar lurar där bakom? Jag får ofta höra att jag är ganska anonym här på bloggen och på min instagram och många vill veta mer om mig, om Emily. En enkel anledning till att jag inte ofta hamnar på bild är att jag oftast går runt precis som här över, osminkad i myströja och mjukisbyxor. Just detta är det bästa jag vet men det gör att suget att ställa sig framför kameran inte alltid finns där och därför gömmer jag mig bekvämt bakom. En annan anledning är att jag sällan blir nöjd och ofta blir förvånad över hur jag faktiskt ser ut på bild, någon som känner igen sig? Jag heter iaf Emily Emelie Maria Slotte. Varför två Emily tänker ni nu? Jag är döpt till Emelie men har sedan tonåren stavat det som Emily. Denna lätta förvirring gjorde att jag vid 19 års ålder bokade en flygbiljett i "fel" namn och hade då inte lust att betala de 3000kr det kostade att ändra till namnet i passet. Nej, jag gjorde helt enkelt en namnförändring istället och heter där med Emily Emelie i förnamn, helt logiskt! Jag är en person som har väldigt svårt att sitta still, göra ingenting och bara var. Jag skulle säga att jag är SÄMST på just det. Jag älskar när det händer saker, när det finns planer och är nästintill osund i mitt sett att alltid ha bollar i luften och projekt på gång. Jag är en funderare som behöver djup i folk omkring mig. Ytliga relationer är inte min melodi och ödmjukhet är ett ord med en innebörd att sträva efter, både för egen del och dem jag omger mig med. Ärlighet är en annan. Jag älskar mina barn men längtar så innerligt efter mig själv just nu. Precis som jag kände med Blake innan han började förskolan känner jag nu. Jag tappar mig själv när jag är föräldrarledig. Vem är jag, vad tycker jag om? Sådana saker som annars känns givna och som jag aldrig ögnar en tanke till blir nu stora. Det kan handla om simpla ting som att köpa en ny tröja eller lägga ut en bild på instagram. Jag längtar i smyg till Vinnie ska börja förskolan samtidigt som jag vill frysa tiden. Jag är helt klart ingen bebis mamma. Får man ens säga så? Jag är inte personen som älskar bebisar och det där totala omhändertagandet. Jag älskar tiden från 2 år, när bebisen blivit en hel liten person med tankar som går att sätta ord på. Förstår ni? Den tiden när utbytet är ett annat. Vinnie är den finaste bebisen jag vet men just nu klättrar jag på väggarna och känner ofta att jag vill sitta i bilen, köra långt och få tid att avsluta en tanke. För mig är det viktigt att inte ha för hårt dragna rutiner. Jag fixar inte att varje dag ska se ut som nästa och nästa, vara inrutade och förutbestämda. Jag måste ha omväxling och förnyelse vilket ibland kan bli föga störande och jobbigt för den övriga familjen. Jag har alltid en lite gnagande stress i magen, som att jag glömt något som jag aldrig kommer på. Jag är en känslomänniska med en orolig själ som ofta jämför mig med andra och inte tycker att jag duger. Jag värdesätter att ha människor runt mig som är raka, ödmjuka, kärleksfulla, uppskattande och ifrågasättande. Det är svårt att försöka sammanfatta sig själv i ord så här men just idag, precis nu så är det här det ärligaste jaget jag har. Jag hoppas ni fick en liten djupare pusselbit till den ytliga sida jag oftast visar er. Kärlek till er!
